Torsten och Jessicas resa med Itrim

Läs om hur det gick till när de bestämde sig och hur de haft det under resans gång.

Torsten, 67 år -13 kg.

Vad fick dig att bestämma dig för att starta med Itrim?

Det var så att jag hälsade på min svåger och svägerska i Nerja i södra Spaninen och vi skulle göra en bergsvandring. När vi gick iväg kände jag efter ett tag ”vad jobbigt det här blev”. De for iväg som bergsgetter medan jag blev längre och längre efter. Jag pustade och stånkade och tänkte att ”det här går inte, det är något fel - jag är ändå yngre än min svåger, men hänger inte med”. Jag hade börjat motionera med IKSU, men bar på ett antal kilos övervikt. Då bestämde jag mig för att prova Itrim. Jag hade tittat på det tidigare och tänkt att det kanske var något. Innan hade jag försökt att på eget bevåg göra något åt min övervikt. Några veckor senare då vi hade barnen på middag kläckte jag ur mig att "jag ska börja  med Itrim". Reaktionen blev " Whooow" från både sonen och dottern. - Vi sponsrar första månaden pappa! Då tänkte jag "nu kör vi", och på den vägen är det. Det var bra att jag bestämde mig för två år på en gång, då kan jag inte skylla på någonting tänkte jag. Efter två år borde jag hunnit gå ned så pass att jag närmar mig min önskevikt.

Vad känner du att du fått med dig under resans gång?

Jag känner att jag har fått bra rutiner. Både när det gäller motionen och mathållningen. Jag har förstått att det handlar om att vara noga med att äta mer grönsaker exempelvis och att hålla igen på kolhydrater. Får man den bilden och hjälpen som man fått via Itrim så är det betydligt enklare att hålla en linje. Och jag har kommit fram till att det är tre saker som är viktiga. Det är mat, motion och måttlighet. Tre M. Det tycker jag är ganska bra, om man kan hålla det. Måttligheten innehåller ju även att man kanske ska vila då man tränat för mycket, är förkyld och liknande.

Jessica 48  år -20 kg.

Vad fick dig att bestämma dig att starta med Itrim?

Jag har pendlat upp och ner i vikt och provat olika varianter för att hålla vikten. Till slut kände jag att jag är grymt duktig på att ligga kvar i vikt men den ligger på fel ställe. Jag sökte något som kunde hjälpa mig att gå ner i vikt och sedan ligga kvar där.

Jag behövde någon som stöttade mig i mina beslut, som påminner om att ”DU har ju faktiskt bestämt att DU ska göra det här”. Tidigare har jag testat både Viktväktarna och GI, men jag ville få resultat snabbare och sökte upp Itrim. Där fanns det en plats kvar och jag valde att ta den.

Jag hade kollat upp att man kunde hoppa av inom två veckor om jag ångrade mig. Det har varit viktigt med en utväg för jag var inte säker på om detta var rätt. Efter två veckor kände jag att det var det här jag behövde. Jag tecknade avtal för ett år men ändrade snart det till två år, nu ska jag snart påbörja mitt fjärde år.

Jag behövde gruppen och någon som inte gav mig den där menande blicken, som man kan få hemma vid köksbordet, ”Ska du verkligen äta det där?” Jag fick ingen pekpinne, utan hjälp och stöd att tänka rätt. Jag började på Itrim för att jag behövde det, det var min lösning.

Vad har du fått med dig på resans gång under den tiden du varit här?

Att jag kan väldigt mycket, att det som påbörjats inte förstörs om jag gör något något som inte var planerat. Jag känner en styrka i att jag faktiskt KAN, och jag VET. Jag har hittat ett sätt att förhålla mig till saker och ting som funkar, har hittat en balans i livet. Ibland måste jag göra saker, för att nå mina mål, som jag inte alltid vill göra. Man får ta det onda med det goda här i livet. Lika väl som jag vet när jag tar felsteg så vet jag när jag tar bra steg, det brukar jämna ut sig.

I gruppen fick jag en fin gemenskap, framför allt första året, man blir ju en väldigt tajt grupp.

Jag har fått ordning och struktur på tillvaron. Lärt mig att säga till mig själv, lyssna på mig själv, när jag vill få någonting gjort. Inte bara glida med utan se till att det är jag som bestämmer. Jag gör aktiva val på ett helt annat sätt än tidigare.

Det bästa av allt var det jag fick "på köpet". Någonting jag inte tänkt mig, rörelsefrihet. När viktmålet var nått så stod jag där, mindre och lättare. Men med en kropp som gör det jag vill att den ska göra, utan att hindra mig.

Med facit i hand så är det ganska självklart att det blir så, men det fick jag på köpet.